Vaknade kl 7.30, helt utslagen och pinknödig, i morse. Efter toabesök startade de första värkarna. Klockade värk varannan minut men väldigt korta och lätta.
Jag väckte sambon och bad honom att ta det lugnt, jag skulle duscha och packa i lugn och ro, annars har han lätt för att stressa upp sig.
Vi väckte A och åt frukost och packade in oss i bilen, på väg redan kl 8:30, det blev en lugn och fin resa. Värkarna klockade 3-4 minuter och var lite längre och intensivare.

Då vi lämnade A i Sjöbotten fick vi lite fika och jag kämpade tyst genom värkarna som bara blev starkare och starkare. Men om jag sagt något då hade J bara blivit stressad. Det kändes onödigt.

10:00 var vi framme på förlossningen. Jag fick genast nya kläder och de undersökte mig, 2 cm, var jag öppen. Men allt eftersom blev värkarna kraftigare och kraftigare. Höga och intensiva toppar på CTG kurvan och jag fick lustgas, barnmorskan ville inte ge EDA.
12:30, äntligen morfin, men det hjälpte ju inte ett dugg. Jag gick in i mig själv och kämpade med värkar samtidigt som J gjorde allt för att vara mitt stöd. (Torkade svett från pannan och tryckte på min höft)..
Barnmorskan ville inte ge EDA så tätt inpå morfinet, så jag fick kämpa mig igenom 1½ timme med intensiva värkar!.. Tillslut skrek jag att jag ville ha den där jäkla EDA.n.. det dröjde ju förstås tills narkosläkaren kom (min vanliga tur), det var visst fullt upp nere på akuten med hjärtstopp och annat.

Barnmorskan kände på mig igen, då var klockan 13:30, jag var öppen 9 cm..
ÄNTLIGEN, var min tanke. - Skynda nu att börja ge något resultat med EDA.n så att jag inte behöver lida mig igenom krystvärkarna också! Det skulle ju ta upp till 20 min för EDA.n att värka.
Tyvärr var det ingen som ville hjälpa mig i mina krystningar. Endast min älskade sambo som höll om mig och stöttade mig att trycka på då värken kom. Vetetusan vad barnmorskan höll på med borta vid datorn! Hon behagade iallafall att komma då huvudet började visa sig.

AJ aj och ont ont, kl 14:17 var miraklet ute.. A har blivit storebror till en kille på 3470 g och 49 cm lång. Inte mkt att mäta sig med, men det kommer.

Vattnet hade visst gått hemma någon gång, vilket jag aldrig märkt. Grabben hade lyckats slå knut på navelsträngen, visst inte så vanligt, men det kan tydligen hända. Annars en väldigt välmående kille som verkar otroligt nöjd.
Just nu på pappas mage efter att ha ätit en slurk från mamma.

Imorgon åker vi hem..