Det känns som att det ska hända närsomhelst. Känner mig lite smått oroad eftersom jag vill hinna färdigt med jobbet innan det bär av.
Samtidigt som jag längtar efter att få träffa den lilla. Jag minns hur mycket kärlek man överröstes med och all förväntan som man hade på förlossningen.
Då Albin kom ut var det bara lycka och glädje i hela kroppen, inte brydde jag mig om att jag låg där helt naken bland alla människor. Vi väntar nog alla med spänning på vad det ska bli denna gång. 

Dessutom känner jag mig som världens mest hormonstinna kärring denna gång. Med ett humör som går upp och ner som en studsboll.
Albin testar mitt humör och lyckas många gånger att väcka djävulen i mig, tur att ängeln än så länge är stark nog att stå emot den värsta smällen. Min sambo däremot har fått höra en det ena och en det andra, tänk att sånna ord kan komma ur min mun!
Godnatt med er alla läsare.. nu börjar nedräkningen!